salberto wrote:
Här är jag ju ute på rätt ovetenskapligt djupt vatten och det vore lätt att bara referera till MRN:s exempel på detta fenomen. Problemet är ju att han inte förklarar hur detta kan ske, den här omvända logiken.
Möjligtvis är det så att vi jämför med vin och stirrar oss blinda på hur vinets tanniner utvecklas och mjuknar med lagring och överför detta på cigarrerna. Naturligtvis mjuknar cigarrer med åren och intar nya stadier av subtilitet, mer "ethereal", som MRN skulle uttrycka det. Om detta finns att läsa i encyklopedien. "tanninrika" cigarrer med tydlig träkaraktär ska man leta efter om cigarrerna ska utvecklas bäst.
Den ökade "styrkan" och pregnansen som jag talar om, behöver ju inte nödvändigtvis ha med "tanninerna" eller nikotinstyrkan att göra och jag tror att det snarare handlar om träets utveckling i cigarren. Jag upplever alltså ibland att träkaraktären kan öka så att cigarren känns pregnantare och starkare, så stark att den river i näsan som värsta vitpepparkicken. Ett bra exempel på vad jag menar! Vi rökte en RyJ cedros de luxe från 70-talet i somras i Stjärnhov. Minns du den, Kjell? Av alla cedros de luxe jag har rökt från olika åldrar var den mest pregnant och full av styrka. Har varit med om många liknade cigarrer, men de flesta följer självklart det vanliga mönstret.
Vet inte om detta svammel vad det du efterfrågade, men det är det jag menar med en viss osäkerhet i bedömningen av vilka cigarrer som utvecklas bäst.
//salberto
Jag förstår hur du menar och visst minns jag RyJ-garren vi rökte. Fantastiskt vilken krydda det var i den! Så, talar vi då egentligen om flera olika karakteristika som vi benämner "styrka"? Förutom den här rätt dominanta pepprigheten i näsan, som jag också känt i flera cigarrer runt 10-årsstrecket för övrigt, så har vi ju nikotinstyrkan. I ett fall, en låda H. Upmann Connaisseur No. 1 -00, har jag upplevt att styrkan i cigarrerna blivit större. De är så starka att jag går omvägar runt dem.

Partagas Lonsdales kan ju också vara sådana och ibland orkar jag inte röka färdigt dem.
En annan definition av styrka kan kanske vara mängden smaker - det totala smakangreppet så att säga. En del cigarrer excellerar ju i detta och kan fullkomligt explodera på smaklökarna. Även här skulle jag nog dra fram H. Upmann, särskilt de Monarchs och Petit Corona från -00 till -01 jag rökt.
Vad det gäller tanninernas utveckling så tycker jag att jag upplevt det fenomenet i t ex RASS och SLR Serie A som gått från vasst otäcka till gudomliga på något år (numera verkar mina lådor av dem ofta stanna i det otäcka stadiet...). Du har rätt i att det kanske ändå är så att man drar för stora växlar på detta och visst kan man vara fast i vin-jämförelsen. Men det är ju det här som är så kul med cigarrer - det är ju lite obruten mark och det finns en massa saker att upptäcka. Personligen ser jag fram emot att bli lite klokare på det här och att bli det i samspråk med dig och andra, Salberto!
Förresten, just nu kollar jag utvecklingen av Edmundo Dantes Conde 109 Exclusivo Mexico. Jag borde kanske koncentrera mig mera på den än att fortsätta skriva, för det här är en mycket, mycket god cigarr. En regional utgåva, ganska färsk (sep 07), och detta till trots utnämner jag dem till mina godaste cigarrer. Jag kommer ALDRIG att ångra att jag köpt dem!
